“Nothing happens. Twice.”
I väntan på Godot är en år 1949 publicerad tragikomedi i två akter och den uruppfördes som Théâtre de Babylons öppningsföreställning år 1953. Den har sedan dess spelats på teatrar i alla världens hörn och den har även röstats fram till 1900-talets viktigaste pjäs.
Någonstans på landsbygden står ett nästan bladlöst träd och vid dess fot kamraterna Vladimir och Estragon. De väntar på en hemlighetsfull person vid namn Godot. De väntar av orsaker som för oss är fördolda. De väntar trots att de inte vet när han kommer eller om han redan har passerat. För att få tiden att gå sysselsätter de sig med allehanda ting, de funderar till och med på att hänga sig för att stöta bort tystnaden. En viss Pozzo dyker upp då och då, i sällskap av sin bärare Lucky.
Sirius Teaterns tolkning av pjäsen är en med tid och pietet framdestillerad helhet, en existentiell tragikomedi. Den regisseras av Niklas Groundstroem, som är bekant för sina konstnärligt utmanande uppsättningar (bland annat Stanislaw Lems Solaris och Lars von Triers Idioterna). Visualiseringen av föreställningen, inklusive scenografi, dräktdesign, ljusplanering och grafisk design, är Raisa Kilpeläinens och Kalle Ropponens hantverk.
I väntan på Godot kan tolkas på många olika sätt. Beckett själv blev beklämd av de feltolkningar som uppenbarade sig efter publiceringen, men lär senare ha erkänt att just verkets möjlighet till många tolkningar är hemligheten bakom dess berömmelse. Beckett har sagt om sitt stycke att: ”Tystnaden rinner in i denna pjäs som vatten i ett sjunkande skepp”. Också tystnaden kan tolkas på många sätt.