Kommentarer till dramats historiska bakgrund
Redan före sin fångenskap i Vincennes fästning och Bastiljen i Paris ledde Sade teaterföreställningar på sitt slott La Coste. Under sin trettonåriga fångenskap (från det trettiotredje till det fyrtiosjätte levnadsåret) skrev han, jämte de stora prosaverken, sjutton dramer. Senare tillkom omkring ett dussin tragedier, komedier, operor, pantomimer och rimmade enaktare. Av alla dessa verk var det endast ett som uppfördes på scenen under den tid Sade tillbragte i frihet, 1790–1801, nämligen Oxstiern ou les malheurs du libertinage. Efter en skandal lades emellertid pjäsen omedelbart ner igen. Från 1801 till sin död 1814 var Sade internerad på sinnessjukhuset Charenton, där han under några år hade tillfälle att i patienternas krets iscensätta pjäser och själv framträda som skådespelare.
Charenton var (enligt J. L. Casper, Charakteristik der französischen Medizin, Leipzig 1822) en anstalt dit man förde personer som genom sitt uppträdande hade gjort sig omöjliga i samhället, också då de inte var sinnessjuka. Här inspärrades människor “som utövat laster vilka inte lämpade sig för ett avslöjande i den offentliga rättsproceduren, jämte andra som häktats för grova politiska förbrytelser, eller sådana som låtit sig utnyttjas som dåliga verktyg för höga intriger”. I de högre kretsarna i Paris ansågs det som ett exklusivt nöje att se Sades föreställningar på detta “gömställe för det borgerliga samhällets avskum”. Säkerligen bestod dessa amatörföreställningar huvudsakligen av deklamationer i traditionell stil. Största delen av Sades dramatiska arbeten saknar överhuvudtaget djärvheten och konsekvensen i hans prosaverk. I Dialogue entre un prêtre et un Moribond och än mer i La Philosophie dans le Boudoir skönjes dock tydligt hans dramatiska handlag då han ställer analyserande och filosofiska dialoger emot scener med kroppsliga excesser. Också Sades romaner präglas i hög grad av hans visuella tänkande som tar sig uttryck i en utomordentligt konkret skildring av alla händelser.
Meningsutbytet mellan Sade och Marat i vårt drama är likväl helt och hållet en fantasiskapelse och anknyter blott till det faktum att det var Sade som höll minnestalet över Marat vid sorgehögtidligheten. Men också i detta tal är hans förhållande till Marat tvivelaktigt, eftersom han höll det mest för att rädda sitt eget huvud – han svävade nämligen vid denna tid åter i fara och stod redan uppförd på listan för giljotinoffren.
Det som intresserar oss i mötet mellan Sade och Marat är motsättningen mellan den outrerade individualismen och tanken på en politisk och social omvälvning. Även Sade var övertygad om revolutionens nödvändighet, och hans verk är ett enda angrepp på en korrumperad härskande klass; han ryggar dock samtidigt tillbaka på nyordnarnas våldsåtgärder och sätter sig mellan två stolar, liksom de moderna företrädarna för den tredje ståndpunkten. Efter sin frigivning 1790 ställer han sig visserligen till nationalkonventets förfogande, blir sekreterare i Piques sektion, där han får hospitalens förvaltning på sin lott liksom även ett ämbete som domare, men förblir en särling och präglas i så hög grad av den långa fängelsetiden att han ofta får svårt för att umgås med människor. Och när han säger att han lidit av skada av den gamla regimens ordning, kan det inte förskaffa honom någon hjältegloria; det var nämligen inte av politiska skäl som han fängslades utan på grund av anklagelser för sexuella utsvävningar. Dessa bragte honom också, i form av hans anstötliga skrifter, åter på fall under den nya regimen.
På vilket sätt han betraktade sig som revoltör framgår av följande brev som han från fängelset skrev till sin hustru 1783:
“Mitt sätt att tänka kan man inte gilla, säger Ni. Och vad spelar det för roll? Den är galen som föreskriver andra hur de ska tänka! Mitt sätt att tänka är frukten av mina reflexioner, det hör ihop med mitt liv, min läggning. Det står inte i min makt att ändra det, och även om så vore, skulle jag inte göra det. Detta sätt att tänka som Ni klandrar är den enda tröst jag har, det lindrar alla mina lidanden i fängelset, det skänker mig all min glädje här i världen, och det betyder mer för mig än själva livet. Det är inte mitt sätt att tänka som förorsakar min olycka, utan de andras.”
Vi har svårt att föreställa oss Sade verksam för det allmänna bästa. Han såg sig tvungen till ett dubbelspel, stödde å ena sidan Marats radikala argument men såg å andra sidan farorna i ett totalitärt system. Inte heller gick han så långt i sina åsikter om en rättvis fördelning av egendomen att han ville ge bort sitt slott och sin jord, och han fann sig inte med jämnmod i att avstå från La Coste sedan det plundrats och bränts. Hans teaterstycken är ett sista försök att få mänsklig kontakt, men med tilltagande ålder blir han helt isolerad och ensam. En läkare vid Charenton beskriver honom på följande sätt: “Jag mötte honom ofta då han, med släpande steg och mycket vårdslöst klädd, ensam gick i korridorerna intill sin bostad. Aldrig såg jag honom tala med någon. När jag passerade honom hälsade jag och han besvarade min hälsning med den kyliga hövlighet som utesluter varje tanke på att börja ett samtal.”
Om det är vår egen uppfinning att låta Sade möta Marat i dennes sista stunder, så motsvarar skildringen av Marats situation verkligheten. Den psykosomatiska hudsjukdom som han ådragit sig under umbärandena i sin källargömma och som han led av under sina sista levnadsår, tvang honom att tillbringa många timmar i badkaret för att lindra klådan. Här uppehöll han sig då Charlotte Corday lördagen den 13 juli 1793 tre gånger kom till hans dörr innan hon släpptes in och mördade honom.
Marats yttranden under handlingens gång motsvarar innehållsligt hans efterlämnade skrifter, ofta nästan ordagrant. Också det som sägs om hans levnadsbana håller sig till det historiska. Som sextonåring lämnade han föräldrahemmet, studerade medicin, bodde några år i England, blev berömd som läkare men misskänd som vetenskapsman, hedrades i societeten men ställde sig sedan helt och hållet i revolutionens tjänst, efter att länge ha kritiserat samhället. På grund av sin häftiga, oförsonliga läggning gjordes han så till syndabock för många grymheter. Först skriftställare som Rosbroj, Bax och Gottschalk började i begynnelsen av vårt århundrade att revidera den ensidiga bilden av Marat och erkänna skarpsinnet i hans politiska och vetenskapliga argument. Knappast någon av den franska revolutionens gestalter har i 1800-talets borgerliga historieskrivning gjorts så avskräckande och blodtörstig som Marat. Det förundrar oss inte, eftersom hans tendenser i rak linje leder till marxismen, fastän de på samma gång kommer i farlig närhet av ett diktatursystem, till och med då han själv utropar: “Diktator, detta ord ska försvinna. Jag hatar allt som påminner om mästare och patriarker!”
Vid vår återblick i dag måste vi betänka att Marat hörde till dem som var i färd med att prägla begreppet socialism och att det i hans våldsamma omstörtningsteorier fanns mycket som var omoget och sköt över målet. I vårt drama ställer vi vid hans sida före detta prästen Jacques Roux som i sin agitation och lidelsefulla pacifism till och med överträffar Marat. Vi tar ingen hänsyn till att Marat under dagarna före sin död vände sig ifrån honom och dömde också honom skyldig, kanske i ett anfall av förföljelsemani. Roux, en av revolutionens mest fängslande gestalter, får här som uppgift att sporra Marat och spetsa till hans teser – han blir ett alter ego som dennes argument kan proberas på.
Likaså har vi tillåtit oss en viss frihet i skildringen av Duperret, den girondistiske deputerade. Han är här den konservative patrioten, sådana som det fanns tusentals av, han får finna sig i att gälla för Cordays älskade, medan vi helt utelämnar hennes verklige tillbedjare, en herr Tournelis som från Caen begav sig till de landsflyktiga rojalisterna i Koblenz. På denna punkt handlar vi helt i stil med revolutionens virrvarr, där man inte var så noga när det gällde att misstänkliggöra och döma, och där den stackars Duperret med sitt huvud fick plikta för att gruppen av upproriska i Caen hade rekommenderat honom åt Corday.
Charlotte Corday hade emellertid inte invigt någon i sina planer. Skolad i sitt klosterlivs extatiska fördrömdhet bröt hon ensam upp, och med Jeanne D’Arc och bibelns Judit i tankarna gjorde hon sig själv till ett helgon.
Första nedskrift av dramat i februari–april 1963
Fortsatt arbete november 1963–mars 1964
Konrad Swinarski har jag att tacka för många uppslag till scenanvisningar, framför allt i Intåg, scen 1, Nationalförsamlingen, scen 27, och Epilog, scen 33. Gunilla Palmstierna-Weiss har medarbetat vid utforformandet av scenbild och kostymer.
1 maj 1964
P.W.
Källa: Weiss, P. & Hallqvist, B. G. 1965. Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade. Uddevalla: Cavefors.