Tuuli Heinonen, Minni Gråhn och Johanna af Schultén i Klockriketeaterns och Siriusteaterns Julius Caesar. BILD: NILS KROGELL/PRESSBILD

TEATERRECENSION Isabella Rothberg 14.11.2020 13:15 Uppdaterad 14.11.2020 14:40

Regissören Carl Alms vision fungerar bäst när den tar krumsprång från originalet – Caesar och Calpurnia som löser Duellen i HBL är en minnesvärd scen.

• Julius Caesar. Text: William Shakespeare. Övers. till svenskan: Thomas Warburton. Regi: Carl Alm. Dramaturgi: Per Ehrström. Scenografi: Milla Martikainen. Kostym: Liisa Pesonen. Ljud: Kristian Ekholm. Ljus: Matti Raita.
• På scenen: Paul Holländer, Minni Gråhn, Tuuli Heinonen, Wilhelm Grotenfelt och Johanna af Schultén.
• Klockriketeaterns och Siriusteaterns premiär på Universum 13.11.

Det är lätt att förälska sig i scenografen Milla Martikainens läckra romerska fantasi som breder ut sig i Betaniahusets teatersal, i marmorgolvets omsorgsfullt målade grå ådror och de korintiska pelarna uppförda i brun papp som vid första anblick faktiskt kunde misstas för terrakotta. En uppenbar teaterlek, men ack så tjusigt!

I denna stämningsfulla miljö vecklar Klockriketeaterns och Siriusteaterns uppsättning av Shakespeares Julius Caesar ut sig, och det börjar riktigt bra. Skådespelarna möter oss med sloganer som både hyllar och skäller ut Caesar. Han har gett folket nöjen, han har dödat och lemlästat. Även om retoriken är bloddrypande, påminner den om den tuffa valrörelse som precis utkämpats, och i viss grad ännu håller på, i USA.

Efter denna lyckade inledning där vi förses med bakgrunden till sammansvärjningen mot Caesar, väljer regissören Carl Alm att ganska samvetsgrant gå textens väg. Visst har man förkortat pjäsen – många småroller har avlägsnats, men även större, som Brutus hustru Portia. Bearbetningen ter sig ändå kompetent och huvuddragen i pjäsen är intakta. Resultatet är en föreställning som i sina bästa stunder bjuder på drabbande politiskt drama och roliga krumsprång och i sina sämsta på rätt livlös teater.

Det är Tuuli Heinonens Cassius och Minni Gråhns Brutus som leder komplotten mot Paul Holländers glamorösa, trumpetspelande Caesar.

Ett problem är att Cassius och Brutus, två nyckelroller, ibland levererar texten på ett sätt som låter uppläst och styltigt. Säkert är det en del av det medvetna regivalet att göra dem till två kantiga, muskulösa seriefigurer som kryddar sitt tal med övertydliga handgester. Deras repliker är i sig som små täta anföranden vars språk bjuder in till högtidlighet. Men med så här mycket text blir det distanserade greppet ett problem i längden som åtminstone får mig att ibland checka ut ur dramat.

En som däremot gör Shakespeare till sin i både kropp och själ är Johanna af Schultén. Hon briljerar som Caesars gunstling, Antonius, en politiker vars retorik säkert skulle fungera än i dag. Som hon levererar finalen på hans stora tal på Caesars begravning! “Sådan var Caesar! När får vi hans like?” utbrister hon med en kraft som får talarpodiet att darra.

Wilhelm Grotenfelt bjuder i sin tur på föreställningens dråpligaste ögonblick. Han spelar senatorn Cinna med bodybuilderdräkt och tjock rysk accent, Cicero som en rikssvensk krum gammal man och slaven Lucius som en mjuk hippiepojke i batikblus och urblekta jeansshorts.

Dessa karaktärer är roliga och skickliga rollbyggen, även om lyteskomiken inte är helt oproblematisk (han använder sig av bland annat talfel). Grotenfelts “typer” förser dramat med behövlig färg och humor och med ens får några av de många personnamnen tydliga ansikten.Freestyle bäst

Julius Caesar har inte satts upp ofta hos oss, och den är uppenbarligen ingen lätt pjäs. Det blir så mycket tekniskt kring komplotten, kring strider och strategier. Så många järtecken och senatornamn att hålla reda på.

Carl Alms vision blir ibland statisk och hans hantverk kommer egentligen allra bäst till rätta när han lämnar manus och freestylar. Minnesvärd är scenen där Caesar (Holländer) och hans gemål Calpurnia (af Schultén) ger sig kast med Duellen i HBL. Eller när Wilhelm Grotenfelts biffige Cinna ska hjälpa Caesar klä på sig sin mantel – en riktig liten komisk pärla!

Isabella Rothberg Teaterredaktör