Föreställningen försöker ringa in frågorna: Vad är det att vara människa och vad är kärlek? En väv av berättelser söker svar i marginalen, i utkanten av vad det är att vara människa. Karaktärerna i föreställningen är fysiskt deformerade, sjuka eller moraliskt förvrängda. Pojken som mördat två små barn, den otrogna hustrun, cirkusartisten med två huvuden, mannen med knytnävarna, den sinnessjuka och supande älskarinnan. Är de ens människor eller är de monster? De befinner sig på gränsen som ett slags mänsklighetens försvarare – inte den fullkomliga gudens utan den bristfälliga människans, på de utstöttas sida.
“Nedstörtad ängel är en väv av olika berättelser som alla utspelar sig kring en huvudperson. Samtliga berättelser försöker på något sätt ringa in frågorna: Vad är det att vara människa och vad är kärlek? Frågeställningar som är centrala för P. O. Enquist, såväl i hans pjäser som i hans romaner.
När man rör vid en text av Enquist följer det automatiskt en hop av andra texter med, som om de hängde samman med osynliga fiskekrokar eller säkerhetsnålar. Hans författarskap är ett pussel. Personer, eller speglingar av dessa, återkommer i olika verk. Lika så teman och språkliga bilder. Beroende på helhetssammanhanget får upprepningarna ny betydelse och omvandlas till vidare insikt. Någonting vidgas, inbjuder till egna tolkningar och triggar fantasin. Jag känner mig som en kodknäckare, men fri.
Den här gången möter vi bland annat en inspärrad ung pojke som har tagit livet av två små barn och den mördade flickans förtvivlade föräldrar och Ruth Berlau, en gång Brechts älskarinna som nu sitter och skåpsuper på ett mentalsjukhus. Och så har vi berättelsen om Pas-qual Pinon, med två huvuden, han visas upp som monster på tivoli. Men vart har alla monster tagit vägen idag?
Huvudpersonen söker svar i marginalen, i utkanten av vad det är att vara människa. Karaktärerna är fysiskt deformerade, sjuka eller moraliskt förvrängda. De befinner sig på gränsen mellan det mänskliga och det omänskliga. De gömmer inte monstren inne i sig, de kan inte för de är bristfälliga; ett slags mänsklighetens försvarare – inte den fullkomliga Gudens utan den ofullkomliga människan, på de utstöttas sida. Och förlåtelse tycks möjligt, om det nu ens behövs. Agape: Att inte behöva göra sig för- tjänt av förlåtelsen. Vilket fint ord.
En läsning av Enquist är för mig alltid en personlig process av skapande. Hans texter är närvarande men gåtfulla. Det som står, eller uppstår, mellan raderna är som nycklar till ett större universum. Texten är bara en vägledare.”
-Maria Lundström, regissör
