Elmer Diktonius “Janne Kubik” utkom redan 1932 och har sedan dess provocerat flera generationer av läsare. Janne Kubik är en berättelse om den finska nationalstatens våldsamma uppkomst. Janne Kubik dramatiseras och regisseras för Sirius Teatern av Juha Hurme, en av nationens intressantaste teaterprofiler.
Det sved, men det klang!
Att söndra ett språk kräver kraft. Diktonius är en kraftkarl. Styrkan ligger inte i att skjuta ihjäl andra eller i att söndra hus. Styrkan ligger i att slå sönder ett språk. Språket är starkt, som stål. Det här är konstnärens uppgift. Aleksis Kivi visade vägen: Söndra språket så kan konst födas. Ett äkta uttryck.
Diktonius hörde till den politiska vänstern, men Janne Kubik är en sällsynt neutral inblick i inbördeskriget. Diktonius fördömer kriget, han har ett brett perspektiv. I boken finns hisnande och grymma bilder. Mötet mellan den tioåriga pojken och den sadistiska väktaren, pojkens smärtfyllda skrik, lärde Janne bokstaven A. Det är början till vår språkliga struktur. Den mänskliga civilisationens alfa. Det måste man lära sig av den här berättelsen. Och berättelsens smärta får bli upp till var och en att reflektera över.
Janne Kubik är en man av en medeltida moralitet. En horunge av det nyfödda Finland, på sätt och vis ett statistiskt misstag. Man bör komma ihåg att Kubik har skrivits under det mörka 30-talet, i ett fascistiskt Finland som härjats av depressionen. Ett grovt opus fött in i ett negativt samhälle.
Diktonius studerade Walt Whitman, så gör också vi. I föreställningen finns material av Whitman. Han var en poesins visionär, stor naturfilosof och radikal. Hans tänkande var förunderligt för hundra år sedan, numera är hans tankar allmänt gällande. Även Diktonius älskade livet, för honom representerade grässtrået samma kraft som blodet i människans ådror.
Den unge Diktonius intresserade sig för komposition. Hans musik finns med i föreställningen, i arrangemang av Robert Kock.
