Kop kop, kuolema koputtaa!
WILL YOU STILL LOVE ME TOMORROW – PART TWO
on toinen osa ilmastonmuutokseen tarttuvasta trilogiasta. Tällä kertaa suurennuslasin alla on auringon lämmössä kärvistelevien muurahaisten lisäksi nykyisen välinpitämättömän toimintamme ja politiikkamme katastrofaaliset seuraukset.
Kokoonnumme kuoleman porteille, hautaustoimiston pihaan. Kaksi portinvartijaa, Angsti-Petteri ja Vihamies pyörivät toistensa jaloissa odotellen uusia tulijoita, mutta maailma on jo kuollut. Onko siis kukaan enää tulossa tai menossa minnekään? Tämä on paikka, jossa ei harjata hampaita eikä käydä lenkillä. Ihan vitun sama millainen ilma on.
Will you still love me tomorrow -työryhmään kuuluvat näyttelijä Wilhelm Grotenfelt ja skenografi-sisarukset Ada ja Anttoni Halonen.
Ryhmä pyrkii kevyeen ja leikilliseen lähestymistapaan suhteessa massiiviseen aiheeseen ja yrittää löytää tapoja luoda ja rakentaa näyttämöllistä materiaalia omista lähtökohdistaan.Lähtökohtana on toiminut työryhmän jäsenten omat ajatukset, pelot, asenteet, toiveet ja unelmat.
Ding dong, kenelle kellot soivat?
Knack, knack, nu står döden vid dörren!
WILL YOU STILL LOVE ME TOMORROW – PART TWO
är andra delen av vår trilogi om klimatförändringen. Vi lägger förstoringsglaset inte bara på de stackars myrorna som lider i den outhärdliga hettan under solen utan också på de katastrofala följderna av vårt likgiltiga beteende och vår nutida politik.
Vi samlas vid dödens portar, utanför en begravningsbyrå. Två portväktare, Angsti-Petteri och Vihamies, går omkring, osysselsatta, och väntar på att någon ska komma, men världen är redan död. Är det såvida någon som kommer eller går någonstans längre? Det här är en plats där man inte joggar eller borstar tänderna. Det har ingen jävla betydelse vad det är för väder.
Arbetsgruppen består av skådespelaren Wilhelm Grotenfelt och scenograf-syskonen Ada och Anttoni Halonen.
Gruppen har strävat efter att hitta ett lätt och lekfullt sätt att hantera detta massiva ämne. Vi har försökt hitta sätt att tillsammans skapa och bygga sceniskt material med oss själva som utgångspunkt; våra tankar, rädslor, attityder, hopp och drömmar.
Ding dong, klockorna ringer. Men för vem?
