http://universum.fi/wp-content/uploads/2010/04/MG_9081.jpg

Det falska barnet / Valelapsi

Skådespelare, texter, masker, musik: Sam Huber, Paul Holländer, Åsa Nybo, Max Bremer, Ida Salminen

Regi / Ohjaus: Max Bremer

Visualisering / Visualisointi: Paula Koivunen

Visuell assistent / Visualisoinnin assistentti: Ida Salminen

Ljusdesign / Valosuunnittelu: Pekka Pitkänen

Foto / Kuvat: Heidi Strengell

En maskerad, galen saga för vuxna – Naamioitu, hullu satu aikuisille

 

”De vita tunna benen lyser i natten. Hon springer snabbt, på lätta fötter fast marken är täckt av stenar och lera. Hon stannar till som för att lyssna eller spana. Snart kommer månen att stiga upp bakom skogen. Det är bråttom, hon måste hinna fram. Hennes andedräkt ryker i den kalla natten. Hon flämtar. Hon kastar sig ner i ett dike och börjar springa på bottnet. Plötsligt fastnar hennes ben men hon sliter sig lös. Hon ser härvan av rostig gammal taggtråd. Det skadade benet blöder när hon springer vidare. Hon kan redan skönja månen mellan träden, käkarna värker, flåsningen blir djupare, pulsen dånar i öronen. Hon måste hinna fram.”

Det falska barnet är en hårresande saga om ett barn som bär på en skugga. Det finns ingen som vill se det, ingen som kan älska det. Det vilar en förbannelse över barnets släkt. I generationer har det varit tyst och kallt i stugan. Alla är rädda, för varandra, för sig själva, ända sen farfars far kom hem från Det Stora Kriget…För att överleva måste barnet ta på sig en mask. Ett nytt ansikte som man kan tycka om. Som är följsamt, som man kan tåla.

En dag händer något. Barnet märker att generationer av nedtrykta känslor börjar att bryta sig fram. Förvandlingen har börjat. Till råga på allt från skogen snirklar sig ett luktspår. En ljuvlig doft av bulla. Barnet kan inte stå emot, han måste gå till skogen. Spisen i pepparkakshuset är varm och inbjudande.

I föreställningen använder man masker, som hjälper man att bli nån annan – genom att täcka in vår egen mask, kan en annan del av oss träda fram. Trancemask är en metod som ursprungligen är utvecklad av improvisationspedagogen Keith Johnstone. Sedermera har metoden vidareutvecklats av bla Suzanne Osten i Unga Klara, Stockholm, Per Brahe i New York och av Teater Venus här i Helsingfors.


”Ohuet kintut hohtavat valkoisina yössä. Tyttö juoksee nopeasti, kepein askelin vaikka maa on kivien ja saven peittämä. Hän pysähtyy ikäänkuin kuuntelemaan ja tähystämään. Pian nousee kuu metsän takaa. On kiire, hänen täytyy ehtiä perille. Hänen hengityksensä höyryää kylmässä yössä. Hän puuskuttaa. Hän heittäytyy ojanpohjalle ja lähtee juoksemaan. Yhtäkkiä hänen jalkansa jää kiinni johonkin mutta hän riuhtaisee itsensä irti. Hän huomaa vanhan ruosteisen piikkilankavyyhdin. Loukkaantunut jalka vuotaa verta kun hän juoksee eteenpäin. Hän voi jo aavistaa kuun puiden välissä, leukoja särkee, huohotus syvenee, pulssi pauhaa korvissa. Hänen täytyy ehtiä perille.”

Valelapsi kertoo hiuksia nostattavan tarinan lapsesta jolla on synkkä varjo. Kukaan ei halua nähdä lasta, eikä kukaan osaa rakastaa sitä. Lapsen suvun yllä lepää kirous. Sukupolvesta toiseen tuvassa on ollut hiljaista ja kylmää. Kaikki ovat pelänneet, toisiaan, itseään. Siitä asti kun isoisän isä palasi Suuresta Sodasta… Selviytyäkseen lapsen on pukeuduttava naamioon. Otettava uudet kasvot, joista voi tykätä. Jotka mukautuvat, joita voi sietää.

Eräänä päivänä jotain tapahtuu. Lapsi huomaa, että sukupolvien pidätetyt tunteet alkavat murtautua pintaan. Muodonmuutos on alkanut. Kaiken kukkuraksi metsän siimeksestä leijailee houkutteleva pullan tuoksu. Lapsi ei voi vastustaa sitä, metsään on päästävä. Piparkakkutalon uuni on lämmin ja houkutteleva.

Esityksessä käytetään naamioita, jotka auttavat ihmistä muuttumaan joksikin toiseksi – peittämällä omat maskimme voi toinen osa meissä nousta esiin. Transsimaski on metodi, jonka improvisaatiopedagogi Keith Johnstone on alunperin kehittänyt. Sen jälkeen metodia ovat kehittäneet eteenpäin mm Suzanne Osten Tukholman Unga Klarassa, Per Brahe New Yorkissa ja Teatteri Venus täällä Helsingissä.

Katso videomateriaalia harjoituksista Youtubessa:
An Evening With The Family
Tuntematon sotilas
The True Lepricon
Thoro

 

Föreställningen är åtminstone tvåspråkig, samt ordlös / Esitys on vähintään kaksikielinen, sekä sanaton.
Premiär / Ensi-ilta 13.4.2010

 

”Det falska barnet är en för Universumteatern karakteristisk marginell, experimenterande skådespelarkonst, där replikerna hamnar i de höga vrålens och den fysiska teaterns skugga. Skådespelarna Sam Huber, Paul Holländer, Åsa Nybo och Max Bremer står inte bara för det intensiva skådespelet och själva texten utan också för maskerna och musiken i vårsäsongens garanterat mest vridna föreställning.” -Egil Green / Borgåbladet 15.4.2010

”I den här Hans och Greta-versionen lockar Sam Hubers fantastisk häxa nämligen , symptomatiskt nog , inte bara med bulla utan också med lullull som förvandlar Åsa Nybos Greta till en tidstypisk liten prinsesslolita, som så hänfört åmar sig i rampljuset att hon nästan glömmer att fråga vart lillebror Hans- Max Bremer – tagit vägen. Jag tänker inte berätta hur han dyker upp igen, eller i vilken mask, låt mig nu bara säga att en effektfull mask kan man uppenbarligen få av nästan vad som helst… Och det där är ju sedan den andra sidan av föreställningen. Den är framförallt ett experiment där arbetsmetoden framstår som lika viktig som berättelsen. Som åskådare är vi medvetna om det och följer processen med lika stort, om inte rentav större, intresse som berättelsen. För det är ju också en process som går åt bägge hållen. Det handlar inte bara om hur masken påverkar skådespelarens uttryck utan i lika hög grad om hur den påverkar oss.” -Christel Pettersson / Kulturtimmen 14.04.2010

”Kusligt, bisarrt, groteskt och samtidigt alldeles osannolikt komiskt.” -Bianca Gräsbeck / Nytid 22.04.2010

”Det är skickligt utfört och i Max Bremers regi finns över huvud taget många nyskapande och engagerande element. Tillsammans med Paula Koivunens och Ida Salminens visualisering blir det en helhet som inte lämnar någon ro.– Det svåra och intressanta med den här berättelsen är fokuseringen på rädsla, och på en tematik som cirklar kring brott och straff, dömande och rättskamp, den skadande modern. Det här tillfället att undersöka den tematiken ska man absolut inte missa: Max Bremer, Sam Huber, Paul Holländer, Åsa Nybo och Ida Salminen gör sitt bästa för att leda oss in på de här svårtillgängliga markerna. För det är ju så, att ingenting förmår kontrollera oss så som rädslan.” -Monika Holmström / Skenet 22.4.2010

 

Facebook
Google+
http://universum.fi/ohjelmisto/det-falska-barnet-valelapsi/
Twitter